15 min; den danska nationalsången
eh, tänkte förresten fortsätta på vad som skulle bli ett djupt inlägg om the strokes som påbörjades häromdan.
finns få saker i världen som gör mig så arg som när någon dissar dem, eller kanske inte dissar ifall det är grundat på en RIKTIG åsikt men om någon ovetande(ur min synvinkel) dömmer dem.
jag blir jättejättearg och ställer mig i försvar. jag har lyssnat på dem i tre, två år kanske och inga band har träffat mig så klockrent som dem gjort. noone. tycker det är ganska skumt faktiskt. kommer ihåg för längesen när min pappa spelade is this it på deras första platta och jag tyckte julian lät jättekonstigt, som i en telefon. men jag VILLE verkligen tycka om dem, hahah. enbart för att the strokes lät så cool. symmetriskt på något vis och det lät så fint.
nu har det gått typ 3 år sen dem släppte en platta. det är jobbigt. men man tröttnar inte på samma sätt som man gör med andra band. säg franz ferdinand, dem har släppt 3 skivor nu och jag blir jättetrött på dem bara någon månad efter senaste skivsläppet. missförstå mig inte, franzy är jättefina och jättesvängiga men dem håller inte i längden.
det gör the strokes.
har tänkt på hur det skulle vara att se dem live. galet. galet läskigt. har ju en bild över hur allt skall gå till, hur de ser ut, hur och vad de pratar om ectect. förväntingar är enorma. tänk, tänk om det inte blir som jag förutser. vet inte riktigt vad som skulle hända då.
vet inte riktigt vad det är som gör mig så besatt av deras musik. allt bara klaffar. alla pusselbitarna faller på plats. musikaliskt. många håller väl inte med mig nu, men texten är inte alls viktig för mig. många låtar har jag väl ingen aning om vad julian vill förmedla men jag lägger liksom inte vikt på det.
och julian. det går inte att ge sig in på honom. han är som ingen annan. han är bäst i världen. tyck vad ni vill, men DET ÄR FAKISKT SANT!!
finns få saker i världen som gör mig så arg som när någon dissar dem, eller kanske inte dissar ifall det är grundat på en RIKTIG åsikt men om någon ovetande(ur min synvinkel) dömmer dem.
jag blir jättejättearg och ställer mig i försvar. jag har lyssnat på dem i tre, två år kanske och inga band har träffat mig så klockrent som dem gjort. noone. tycker det är ganska skumt faktiskt. kommer ihåg för längesen när min pappa spelade is this it på deras första platta och jag tyckte julian lät jättekonstigt, som i en telefon. men jag VILLE verkligen tycka om dem, hahah. enbart för att the strokes lät så cool. symmetriskt på något vis och det lät så fint.
nu har det gått typ 3 år sen dem släppte en platta. det är jobbigt. men man tröttnar inte på samma sätt som man gör med andra band. säg franz ferdinand, dem har släppt 3 skivor nu och jag blir jättetrött på dem bara någon månad efter senaste skivsläppet. missförstå mig inte, franzy är jättefina och jättesvängiga men dem håller inte i längden.
det gör the strokes.
har tänkt på hur det skulle vara att se dem live. galet. galet läskigt. har ju en bild över hur allt skall gå till, hur de ser ut, hur och vad de pratar om ectect. förväntingar är enorma. tänk, tänk om det inte blir som jag förutser. vet inte riktigt vad som skulle hända då.
vet inte riktigt vad det är som gör mig så besatt av deras musik. allt bara klaffar. alla pusselbitarna faller på plats. musikaliskt. många håller väl inte med mig nu, men texten är inte alls viktig för mig. många låtar har jag väl ingen aning om vad julian vill förmedla men jag lägger liksom inte vikt på det.
och julian. det går inte att ge sig in på honom. han är som ingen annan. han är bäst i världen. tyck vad ni vill, men DET ÄR FAKISKT SANT!!
Kommentarer
Trackback
